Om Louise Årebäck

Utbytesstudent i Konstanz, Tyskland.

Long time no see

Story time:

När jag var 19 backpackande jag och en vän, som så många andra, runt i Australien och på Nya Zeeland. We had the time of our lives och på Nya Zeeland träffade vi en tysk kille, Yannick. Vi blev vänner och reste ihop ett par veckor hösten 2015.

Yannick var inte bara tysk i största allmänhet – han kom faktiskt från Konstanz. Staden ingen någonsin hört talas om. Inte visste jag då, att just precis dit skulle mitt utbyte leda mig tre år senare.

Men, när jag nu blev antagen till universitetet här så var det ändå en liten klocka som ringde – hallå, jag ska liksom till Yannicks hemstad. Är inte världen liten ändå?

11249768_10207328538286005_599164676735485855_n.jpg

Yannick, Linnéa och Louise. Nya Zeeland, 2015

Så, jag gör det enda rätta – sätter mig ner för att leta upp honom bland mina Facebookvänner för att tala om att ”Hallå! Här kommer jag!” och …. han är borta. Människan har efter dessa år av elektronisk vänskap raderat sitt Facebook-konto. Hur är det ens möjligt?! Vi skulle ju återförenas igen efter alla dessa år. Ledsen och nedslagen ger jag upp. Tänker att jag väl får leta på plats, men upptäcker snabbt att det är som att leta efter en nål i en höstack. Ger upp. Igen. Tänker, det är Guds/universums/livets mening att jag inte ska få återse min tyska vän.

Men så…  Förra veckan i universitetets matsal. Bland alla dessa människor (matsalen är enorm) ser jag en person som ser bekant ut. Mer än bekant till och med – DÄR ÄR HAN! Den försvunna tysken. Som ju inte har en aning om att jag är här. Stegar fram och frågar lite försynt; ”Hej hej, ursäkta mig, men heter du Yannick?” Och ja, det gör han. Och inte bara det, han känner igen mig också! Vi blev båda lika chockade av att springa på varandra, bara sådär. Gud/universum/livet hade sammanfört oss. Jag som läst statistik kan meddela att sannolikheten för det är väldigt nära 0.

Idag möttes vi för en kaffe, och min oro för att det skulle bli lite tillgjort var helt obefogad. Så roligt vi hade! Plockade upp där vi lämnade i december 2015 när vi sågs sist. Århundradets slump.

Det tyska ordspråket ”Man trifft sich zweimal im Leben” (ung. ‘man träffar alltid en person en andra gång i livet’) kunde inte vara mer passande.

IMG_1301.JPG

IMG_1302.JPG

Louise och Yannick. Konstanz, 2018. Long time no see. 

Annonser

Man cold

Status just nu: hela kroppen gör ont. Bihålorna, öronen, musklerna. Den som varit novisch vet vad som kommer efter tre veckors intensiv nollningsperiod – novischförkylningen. I det här fallet i styrkan av en man cold. Man är tydligen inte immun mot den i Tyskland heller.

Men! Veckorna som lett fram till denna man cold har dock varit riktigt roliga. Och intensiva! Pubrundor, statsvandringar, utflykter och strandhäng – mitt sociala liv har verkligen sprungit på i 120 km/h. För det blir ju en grej det där, att försöka vara med på så många aktiviteter som möjligt för att skaffa vänner och lära känna staden och universitetet (som för övrigt har en egen Biergarten på campus, Tyskland <3).

Picnic med mitt nya Konstanzcrew.

Bästa, vackraste och kallaste badstället i Konstanz.

En socialantropologisk upptäckt jag gjort, som jag också bollat med Agnes, är hur man som utbytesstudent likt magneter drar sig till andra studenter från ens hemland. Italienare hänger med italienare, spanjorer med spanjorer.. ja ni fattar. Här åker man liksom på utbytesstudier för att möta människor från andra länder och kulturer och så hänger man ändå med sina landsmän.

Jag säger något roligt tydligen.

Jag själv är ju inte mycket bättre – i brist på en svenskkoloni har jag lyckats göra mig vän med en dansk och en norrman (och några andra européer, tack och lov!) och bildat en egen liten miniskandinavisk grupp. Lika barn leka bäst?…

Frågan som jag och Agnes ställde oss var; varför är det så viktigt egentligen att umgås med de som man anser sig vara mest lika en själv? För aldrig är man ju så svensk, eller skandinavisk, som när man är utomlands. Inte ens jag själv visste att jag älskar Abba, IKEA och smörgåstårta så mycket som jag tydligen gör. Inte konstigt att vi lever i ett land med stora integrationsproblem *gör en mental note om att börja umgås mer med min italienska granne*.

ABBA-konserten som kändes enormt viktig att som svensk ambassadör tvinga mina nyfunna vänner att save the date för i januari nästa år…

Kanske vidgas mitt sociala nätverk lite mer på måndag när kurserna och undervisningen äntligen börjar. Det ska bli spännande det här. Hur svårt kan det vara att plugga på Universität Konstanz? Det får ni veta mer om i nästa inlägg.

Tschüss!

PS! Glöm nu inte bort LUPEFS höstmöte på måndag den 22 oktober. Din chans att som medlem vara med och välja nya styrelsemedlemmar, faddergeneraler och viktigast av allt – göra din röst hörd!

Konstanz, ich bin hier!

Så var också jag på plats, äntligen!

Det har verkligen varit ett par förvirrade och intensiva första dagar här i Tyskland. Det är precis som att vara ny igen. 2 år på Lunds universitet och jag är åter novisch, med allt vad det innebär. Att hitta vänner, att lära sig hitta i stan och på universitetet (tack gode Gud för fri roaming och Google maps!). Räkna ut hur fanken man ansluter till Eduroam på universitetet när ens svenska inlogg inte fungerar eller hur bussystemet fungerar.

Några kulturkrockar har jag ju också hunnit med förstås. Som dag 1, när jag öppnade dörren till mitt korridorrum och fick se en naken svampig skumgummimadrass på en plywoodskiva vilandes på 10 centimeter höga hjul. Sängen tydligen. Jobbigt blev det ju också när mannen i sängaffären som hyresvärden skickade mig till inte talade engelska. Ännu jobbigare att jag själv inte pratar tyska. Men! 1 timme senare var jag 2 kuddar, 1 täcke, 1 ny madrass rikare och 200 € fattigare. Wunderbar!

Annars då? Jag installerar mig fortfarande. Allt är verkligen inte glittrande och rosenskimrande hela tiden men undervisningen börjar i alla fall inte förrän den 22 oktober, så det det finns fortfarande gott om tid att ‘settle in’. Jag börjar bli vän med både mina rumskompisar och några fellow andra Erasmusstudenter vilket ju såklart gör all skillnad i världen. Fortsätter det såhär har den här hösten potential att bli en av de allra bästa!

Avslutar med att bjuda på en härlig bild över Lake Constance. Ni behöver inte tacka mig.

IMG_1106.JPG

Auf Wiederhören!

 

2 veckor kvar!

Halo!

Mitt namn är Louise och om 2 veckor börjar alltså äventyret för vilket mitt nya bloggande influencerliv kommer grunda sig på – min utbytestermin i Konstanz, Tyskland.

Kort om mig innan vidare läsning: påbörjar nu min 5:e termin på Pol.kand-programmet med inriktning statsvetenskap och har varit aktiv i LUPEF sedan jag var novisch 2016. Efter ett år som sekreterare och styrelsemedlem går mitt engagemang nuförtiden ut på att vara bloggare för utbytes- och praktikbloggen.

Vem eller vad är Konstanz undrar du? Det gjorde jag med tills jag sökte, blev antagen och där efter googlade staden. Tur för mig är Konstanz en lagom stor stad (läs som en tysk motsvarighet till Borås) i södra Tyskland med slående utsikt över Bodensjön, precis på den Schweiz-tyska gränsen (slut på liknelser med Borås).

Att jag skulle till Tyskland var inte alls självklart från början, jag hade drömmar om att återvända till mina backpackerdagars Australien eller Nya Zeeland och satte Konstanz som mitt 5:e hands val. Lika glad blev jag ändå när jag blev antagen till just Universität Konstnaz. Det är viktigt det där tror jag, att man i sin ansökan gör val där man känner att man, oavsett om det blir ens 1:a eller 5:e hands val, fortfarande kan känna sig glad över sin plats. Och att inte deppa ihop alldeles över att det inte blev vad man kanske helst hade velat.

Hamnen i Konstanz. Bilden lånad från http://www.pixar.se

Jag ser bara fram emot mitt utbyte. Lite nervöst är det ju förstås, men Alles in Ordnung som man säger. För den som funderar på att åka på utbyte nästa år har jag bara ett råd – börja i tid! Att pyssla ihop en vettig ansökan för utbytesstudier är ingenting man gör på 5 minuter. Att hitta universitet man vill åka till, göra study plans, skriva ett personligt brev (vad vill jag, vad är mina mål – herregud, jag vet ju knappt vad jag ska äta till lunch imorgon) tar tid. Som sagt, det är så så viktigt att göra val som man verkligen känner blir bra. Oavsett hur man sedan rangordnar dessa.

Här i bloggen kommer du kära läsare (mamma) att få följa med mig i vardagen som utbytesstudent i Tyskland. Den första förvirringen när jag anländer, när jag förhoppningsvis skaffar mig nya vänner och hur livet som student är i ett annat land. Hoppas att du vill hänga med mig på den här resan!

/ Louise