The wee differences

HEMSKT mycket hej till er alla, eller hej Louise, som egentligen är den enda jag VET följer min uppdatering på denna blogg (likt jag troget följer hennes<3). Nu, när tre uppgifter är inlämnade och klara och det är ungefär tre veckor kvar av min vistelse här, tänkte jag skriva lite om kulturKROCKAR!

Processed with VSCO with c1 preset

Här är en till bild fån bergsvandringen i Newcastle! Bara för att det är lättare att stanna fokuserad på ett blogginlägg om lite bilder avbryter texten då och då…

Innan jag lämnade Lund för sommaren fick jag gå på lite informationsföreläsningar om utbytet som institutionens internationella kontor höll i. Där talades det om kulturkrockar och humörkurvor upp och ner och hit och dit. Jag ägnade detta avsnitt i presentationen väldigt lite uppmärksamhet, men tänkte ändå ägna det lite tid här. Vad gäller humörkurvor på utbytet, det vill säga hemlängtan/oro över att åka hem igen/nedstämdhet/eufori i olika stadier av utbytet, kan jag inte påstå att jag märkt av detta speciellt mycket. Mitt humör och inställning till saker och ting här, och hemma och i allmänhet för det mesta kan liknas vid denna kurvan nedan:


Det vill säga, helt plan. 100 % neutral. Äej nu ljög jag, men jag har inte haft hemlängtan än så länge, och inte heller känt någon EXTREM EUFORI över att vara här även om det är väldigt kul och mysigt.

Processed with VSCO with c1 preset

Och en till! Kolla vad FINT dock!

KULTURKROCKARNA DÄREMOT! Där har vi något att bita i. Seder och bruk här skiljer sig inte avsevärt mycket från de svenska, men några avvikande punkter har jag ändå kommit fram till:

  • Kläder: Den främsta krocken, eller CHOCKEN, för mig har varit hur fruktansvärt lite kläder medelstudenten i Nordirland har på sig. Temperaturen här skiftar väl mellan 3-12 grader just nu, och för det mesta regnar och blåser det. Ändå går ungdomarna fortfarande med ballerinaskor och en liten hoodie till skolan, och vid utgång är barbent till klänning alt. en t-shirt och kanske ett par jeans, en rimlig outfit. INGEN har NÅGONSIN jacka! Vi snackar alltså om TRE grader på nätterna. Jag anser i grund och botten att man ska få ha på sig precis det man vill, men detta har övergått till någon slags oro över ungdomarnas HÄLSA.
Processed with VSCO with c1 preset

(En i min mening rimligare outfit vid rådande temperaturer)

  • Mattillagning: Detta har jag redan diskuterat lite i mitt inlägg om alla freshers jag bor med, men faktum kvarstår: Matlagning är inte de nordirländska studenternas starka sida. I alla fall inte de 18åriga studenternas. Det blir fryspizza och mikrat ris till middag alla dagar i veckan. Nu säger jag inte att alla av mina korridorskamrater hemma i Sverige är gourmetkockar, men nog kan alla laga typ spagetti och köttfärssås.
  • Matutbud: Detta är la en rätt tråkig punkt, men hur svårt ska det egentligen vara att hitta en rimlig, vanlig gräddfil? Och lite rimlig mackvänlig ost?img_2832

He he he

  • Möten med främlingar: Detta är en riktigt mysig grej med Nordirland; att folk är så himla öppna och trevliga mot folk de inte känner. Jag har haft hur många trevliga konversationer som helst med diverse taxichaufförer, främlingar på pubtoaletter, okända studenter vid vattenkranarna i biblioteket och föräldrar till mina fellow korridorskamrater. Folk har i allmänhet en välvilja och öppet sinne gentemot människor de inte känner, och allt detta är trots att samhället i stort är fruktansvärt delat mellan protestanter/unionister och katoliker/nationalister.

Fler saker kommer jag faktiskt inte på i nuläget. Mitt i Nordirland är inte speciellt olikt mitt liv i Sverige.

Vi hörs igen när min vistelse börjar lida mot sitt slut ännu mer, jag kommer sannerligen behöva en ursäkt att frångå intensivt hetsskrivande på diverse 3000ords-uppsatser i mitten på december.

A wee goodbye, /Agnes

 

Annonser

Fackförbundet ST söker nya studentinformatörer!

Vill du bli vår viktigaste medarbetare i Lund? 

Fackförbundet ST är det största fackförbundet inom statlig sektor med 95 000 medlemmar.

Vi söker dig som är student och som vill jobba med kommunikation, medlemsvärvning och informationsspridning om facklig organisering gentemot studenter med start vt19.

jobba på st

Läs mer och sök tjänsten senast 9:e december! https://st.org/om-st/lediga-jobb

Det Amerikanska sjukvårdssystemet, ett stickprov

government-healthcare-ftw_o_4627291.jpg

För några veckor sedan fick jag en smärtsam tandköttsinfektion som aviserade att ett besök hos tandläkaren var lämpligt. Men som tur var har jag försäkring – universitetets ”Student Health Insurance Program”, en obligatorisk kostnad på 13500 kronor per termin för alla studenter. Det var dags för mig att få återbäring… 

Det hela började med att först sätta sig in i hur systemet fungerade. Efter en halvtimme hade jag lyckats registrera mig och aktivera mitt konto hos det försäkringsbolag som SHIP gav mig för tandproblem. Det kom upp en karta med tandläkare att välja mellan. Man fick både namn, universitet personen utbildades vid och huruvida denne hade licens. Lite på måfå valde jag ”Total dental health” som jag hade för mig att jag sett nånstans förut och som verkade vara ett etablerat företag.

Måndag klockan 07.50 var jag på plats och fick genast 12 sidor av pappersarbete att fylla i. Alla sorters hälsouppgifter skulle samlas in. Antagligen för att de vill gardera sig mot att bli stämda. Under tiden jag satt där hörde jag andra kunder komma in och jag märkte hur standardfrågan var: ”Vad har du för försäkring?”. Det blev uppenbart lite jobbig stämning för alla parter när en kvinna sa att hon inte var helt säker hur hennes försäkringssituation såg ut. Hon hade först haft en försäkring genom som arbetsgivare men sedan varit arbetslös en period för att alldeles nyligen ha återfått sin anställning. Efter lite datorsökande kom receptionisten med det goda beskedet att hennes försäkring var aktiv i deras system. Den goda stämningen var återställd.

Till skillnad från ett besök hos tandläkaren i Sverige märkte jag hur det var relativt lugnt i kliniken. Inte många var där, och inte hade de särskilt bråttom med att genomföra min rutinkontroll. Först blev jag visad till ett rum där en trevlig dam småpratade med mig och fråga lite om varför jag valde just Total Dental Health, huruvida jag tittat på deras betyg genom appen ”Yelp” (populärt app där kunder betygsätter allt från restauranger till läkare och nöjesfält). Hon berättade att alla deras kunder fick gratis massage eller akupunktur efter första besöket innan hon visade mig alla fina och dyra maskiner de hade i kliniken. Vid det här laget insåg jag att hon är säljaren, inte min tandläkare. Därefter fick jag äntligen börja min kontroll.

Jag nämnde att jag haft problem med tandvärk i bakre käken, vid vänstra visdomstanden. Lyckligtvis hittade de inga hål men trots det rekommenderade tandläkaren att jag skulle fundera på att ta ut visdomstanden – och även den andra – nu när jag ändå är igång liksom. Åtminstone rekommenderades jag att boka in ett möte med deras specialisttandläkare (oral surgeon). Det verkade som att tandborttagning av visdomstand tillhörde en specialistkompetens som utfördes av en tandläkare med inkomst på $300.000 per år, alltså 2.7 miljoner före skatt (jag googlade upp det). Huruvida en tandläkare i San Fransisco är 5 gånger mer produktiv än en från Stockholm låter jag vara osagt…

Svensk tandvård är väldigt effektiv i jämförelse. Mina 6 besök hos den hårt pressade Folktandvården i Skåne och Stockholm har nämligen varit otroligt effektiva i jämförelse med detta stickprov jag fått av USA. Det grundar jag då på att kliniken var förvånansvärd tom på patienter, personalen verkade kunna ta det rätt lugnt i väntan på nästa bokning, samt det faktum att min rutinkontroll var schemalagd att ta 1 timme. Ja, i Sverige måste man boka veckor i förväg om det handlar om något akut och ett besök tar cirka 20-30 minuter i de allra flesta fall (inklusive lagning av hål). Och då har jag inte ens kommit in på den finansiella frågan. När frågan om hur mycket det skulle kosta att dra ut visdomständerna kom upp blev svaret att detta var något för finanspersonalen.

Det visade sig att det inte finns ett fast pris för ett givet ingrepp. Sättet dessa större företag sätter priser är att de anpassar mitt pris. I formuläret jag fyllde i fanns det plats för att fylla i ens personnummer – ”social security number” – vilket företag kan använda för att kolla upp kunders kreditvärdighet. Utöver detta har de min ålder, var jag bor, vilken försäkring jag har, vad min primära sysselsättning är och så vidare. Företagets ”centrala kontor” väger därefter in alla dessa variabler för att beräkna hur mycket jag kan kommer kunna betala för detta ingrepp. Med bättre försäkring och högre inkomst får man ett högre pris helt enkelt. Antagligen ett mycket effektivt sätt att maximera vinsterna skulle jag tro. Eftersom jag hade föreläsning vid 9 så hade jag inte tid att vänta och bad dem ringa mig eller skicka ett mail med vad det skulle kosta.

Priset? $840 för att dra ut tand 17 plus tand 32, cirka 7500 kronor. Referenspriset satt av det Svenska tandvårds -och läkemedelföremånsverket ligger på cirka 3200 kronor (och då antar jag att ”separation eller friläggning krävs”). ”Men min 14-lax -försäkring kanske täcker det mesta?” tänkte jag. Två veckor senare får jag besked via brev att försäkringen täcker ungefär 60% av kostnaden, ergo totalsumma på cirka 4500 kronor. Om jag skulle inte förvånad om det blir skatt på det (amerikanerna brukar sällan inkludera skatt i priserna de visar)… I Sverige för mig som 22-åring? Noll kronor, i alla fall fram till 2020. Därefter finns fortfarande tandvårdbidrag om 1200 kronor (man får 600 kronor per år, detta kan sparas till året därpå) samt ett högkostnadsskydd som innebär att 50% av alla kostnader över 3000 kronor ersätts av staten.

Så vad är summan av hela denna kardemumman? Först och främst att vi som är födda i Sverige har alla dragit topp-lotter i livets lotteri. Sjukdomar kan drabba vem som helst men i Sverige är vi inte beroende av arbetsgivarens sjukförsäkring för att känna oss trygga (även om anställningsskydd i USA är närmast obefintligt, men det är dock en annan fråga). Den fundamentala skillnaden är att det Svenska sjukvårdssystemet bygger på att maximera vård, det Amerikanska på att maximera vinst genom vård för den som kan betala för det. 

Är du framtidens fackhjälte?

Sök jobbet som studentinformatör för Akademikerförbundet SSR!

Akademikerförbundet SSR söker just nu studentinformatörer inför VT-19 och ser gärna ett gäng sociala LUPEF-medlemmar bland sina kandidater.

Detta är en utmärkt möjlighet för dig som vill värna om studenters akademiska anseende på arbetsmarknaden och på samma gång dryga ut studentkassan inför vårens nöjen.
Ansök direkt på: karriar.akademssr.se
Stort lycka till!

45775892_2114140375316546_8637610683195719680_o

Long time no see

Story time:

När jag var 19 backpackande jag och en vän, som så många andra, runt i Australien och på Nya Zeeland. We had the time of our lives och på Nya Zeeland träffade vi en tysk kille, Yannick. Vi blev vänner och reste ihop ett par veckor hösten 2015.

Yannick var inte bara tysk i största allmänhet – han kom faktiskt från Konstanz. Staden ingen någonsin hört talas om. Inte visste jag då, att just precis dit skulle mitt utbyte leda mig tre år senare.

Men, när jag nu blev antagen till universitetet här så var det ändå en liten klocka som ringde – hallå, jag ska liksom till Yannicks hemstad. Är inte världen liten ändå?

11249768_10207328538286005_599164676735485855_n.jpg

Yannick, Linnéa och Louise. Nya Zeeland, 2015

Så, jag gör det enda rätta – sätter mig ner för att leta upp honom bland mina Facebookvänner för att tala om att ”Hallå! Här kommer jag!” och …. han är borta. Människan har efter dessa år av elektronisk vänskap raderat sitt Facebook-konto. Hur är det ens möjligt?! Vi skulle ju återförenas igen efter alla dessa år. Ledsen och nedslagen ger jag upp. Tänker att jag väl får leta på plats, men upptäcker snabbt att det är som att leta efter en nål i en höstack. Ger upp. Igen. Tänker, det är Guds/universums/livets mening att jag inte ska få återse min tyska vän.

Men så…  Förra veckan i universitetets matsal. Bland alla dessa människor (matsalen är enorm) ser jag en person som ser bekant ut. Mer än bekant till och med – DÄR ÄR HAN! Den försvunna tysken. Som ju inte har en aning om att jag är här. Stegar fram och frågar lite försynt; ”Hej hej, ursäkta mig, men heter du Yannick?” Och ja, det gör han. Och inte bara det, han känner igen mig också! Vi blev båda lika chockade av att springa på varandra, bara sådär. Gud/universum/livet hade sammanfört oss. Jag som läst statistik kan meddela att sannolikheten för det är väldigt nära 0.

Idag möttes vi för en kaffe, och min oro för att det skulle bli lite tillgjort var helt obefogad. Så roligt vi hade! Plockade upp där vi lämnade i december 2015 när vi sågs sist. Århundradets slump.

Det tyska ordspråket ”Man trifft sich zweimal im Leben” (ung. ‘man träffar alltid en person en andra gång i livet’) kunde inte vara mer passande.

IMG_1301.JPG

IMG_1302.JPG

Louise och Yannick. Konstanz, 2018. Long time no see.