Välkommen till LUPEF:s Utlandsstudie- och Praktikblogg!

Utvalda

Här kan du läsa om LUPEF:s medlemmars äventyr ute i världen och hemmavid. Hur är det att praktisera på Sveriges ambassad i Paris? Är festerna lika bra vid universiteten i Tokyo och Singapore som i Lund? Hur många gånger om dagen springer man in i statsministern om man praktiserar på Regeringskansliet?

Dessa, och många andra frågor kommer du att få svar på genom att följa våra olika skribenter här på bloggen. Trevlig läsning!

Vemod och Bryssels lockelse

Nu är det inte lång tid kvar här i Bryssel kom jag och min praktikantkollega på för någon vecka sedan. Då jag trivs väldigt bra här nere var det ett högst vemodigt konstaterande, och kanske också lite stressande. Det är så mycket jag vill hinna lära mig och förstå här nere. Även om man lär sig nya saker varje dag är det nog bara att inse att man aldrig kommer känna sig ens nästan fullärd på hur EU-maskineriet med omgivning fungerar.

Vad är det då man kommer sakna här nere?

För att göra det tydligt delar jag upp svaret i två sidor: en yrkesrelaterad och en social och kulturell sida.

Rörande den första sidan är det väldigt spännande och lärorikt att verka i en väldigt internationell miljö där det hela tiden händer saker, många saker, med många inblandade aktörer. Det är lätt att tro att det bara är EU-länder och regioner som har kontor här, men det är oändligt många fler. USA, Nya Zealand, Singapore, Barbieföretaget Matell är bara några av de aktörer jag stött på från världens alla hörn som arbetar i Bryssel genemot EU. Sammantaget leder alla aktörer och processer till ett ständig strömmande flöde av information som för en nyfiken sate som undertecknad är väldigt lockande.

En annan sak är att EU på ett politiskt plan fungerar så annorlunda gentemot det svenska systemet. Kommissionens funktion som förslagsmaskin och det gemensamma beslutsfattandet av rådet och parlamentet gör att systemet påminner en del om det amerikanska systemet, men ändå är så säreget. På något perverst vis känner jag att detta systemet är mycket mer förföriskt än det svenska att analysera och verka i. Detta får mig att tänka på att jag nog ska skriva ett inlägg om politisk påverkan/lobbying här nere innan jag åker hem.

Som avslut på den yrkesmässiga sidan av Bryssel tycker jag att man fått upp ögonen för en rad olika intressanta karriärsvägar, inom allt i ifrån policybevakning till, politisk påverkan, strategisk kommunikation eller politiskt sakkunnig, antingen inom eller utom EU-institutionerna.

Den andra sidan av Bryssels lockelse är att det finns så fantastiskt mycket trevligt folk här, det finns en massa trevliga sevärdheter i stan och runt om kring, mat och dryckeskulturen är betydligt mindre okonstlad och man går ut och både äter och dricker på ett mer spontant vis än i Sverige.

Även om jag trivs bra i Bryssel och gärna kommer tillbaks finns det såklart trevliga sidor i att återvända till Lund. Det känns också sunt att färdigställa masterexamen direkt och slippa tappa akademiskt momentum till uppsatsskrivandet. Det är också nu, efter ett par månader utomlands, som jag brukar bli blödig och börjar lyssna på mer och mer svensk musik. Den senaste veckan har en särskild blödig svensk låt fastnat på trumhinnorna. Även om jag inte tycker videon alls gör låten rättvisa är ”Jag Saknar Oss” väl värd både en och två lyssningar.

Jag lägger här också en länk till den samlade Spotify-listan med blogglåtar jag haft med här i höst. Den kommer givetvis kompletteras med kommande låtar också.

xoxo

W

”Är det här vi ska reda ut den viktigaste frågan i vår tid?”

Mannen som just brutit tystnaden i det halvfyllda konferensrummet är klädd i beige tweed-kavaj ledigt kombinerad med skjorta och chinos. Hans gråa hår och okomplicerade närvaro ger ett erfaret och åldrat intryck medan dialekten verkar härstamma från norra England eller Skottland. Efter denne man följer en något mindre gråhårig herre i grön tweed-kavaj.

Det tar en stund innan någon annan i rummet kommer på hur de ska svara mannen, om de alls ska göra det. Är han sarkastisk? En synisk klimatförnekare? Eller bara rättfram med ett gott sinne för humor? Det är tillslut en yngre man från Singapores ambassad i Bryssel, som jag just haft ett samtal med, som åter bryter den tvetydiga tystnaden med ett ”I guess so”, eller liknande. Efter att folk verkar ha bedömt skotten som uppriktig återgår man till att förse sig med te, kaffe och vatten innan mötet startar.

På pappret framför mig läser jag inbjudan:

EPC Roundtable: The Warsaw climate negotiations: expectations, prospects, and implications for Europe with Jürgen Lefevere, Deputy Head of EU Negotiating team, DG Climate Change, European Commission

EPC står för European Policy Center och på mötet presenterar Lefevere, biträdande chef för klimatförhandlingarna från kommissionens sida, hur förutsättningarna och förhandlingslinjerna ser ut inför klimatmötet i Warszawa i mitten på november. Efter en kompakt presentation tillåts vi andra mötesdeltagare, ca 20 st mestadels ambassad- och representationstjänstemän samt industrirepresentanter och miljöorganisationer, ställa frågor till kommissionens utsände.

I morgon ska jag på en fortsättning på detta möte på Scotland House med titeln:

EPC Policy Dialogue: The Warsaw climate change conference – Time to move into high gear

På talarlistan denna tisdag förmiddag står:

Beata Jaczewska, Polens biträdande miljöminister
Jean-Pascal van Ypersele, vice ordförande för Intergovernmental Panel on Climate Change (IPCC)
Wendel Trio, chef för Climate Action Network Europe
Alexandre Affre, chef för industriangelägenheter, BusinessEurope

Efter detta har jag en del skrivande och sammanställande att göra från dessa möten/konferenser.

Det går ”framåt, framåt åt helvete” som en upprörd Strindberg en gång uttryckte det. ”I think the kids are in trouble” sjunger Matt Berninger i dagens musikvideo (nedan) och det är väl bara att stämma in i denna framtidsoro. Jag tror tyvärr inte ens att en revolution med Russel Brand i bräschen kan ena den globala befolkningen mot ett sundare utnyttjande av våra naturresurser.

XoXo

W

Saknaden

För det mesta är tempot här nere så pass högt att man inte riktigt hinner sakna något eller någon. Ibland saknar man såklart ändå saker och vad finns det för bättre söndagsaktiviteter än att sakna?

Jag tänkte därför gå igenom lite saker som man saknar här i Bryssel utöver er nära, kära och goda vänner (ni vet vilka ni e (hela jävla GBG) osv.).

• Drickbart vatten! Jo, jag vet att det går att dricka vattnet i kranarna här nere, men det är ungefär lite strävt av kalk som att äta tavelkritor. Dessutom går det rykten om att det är en hel del medicinalrester i vattnet. Det hårda vattnet gör också att man lätt torkar ut sin hud om man duschar ofta. Så för att dricka finns två alternativ: Antingen köper man en såkallad brittakanna med kolfilter (som man sedan byter ut då och då) eller så släpar man hem tunga sexpack med köpvatten. När det kommer till duschandet finns det ingen bra lösning. Det bästa jag kommit på är att försöka duscha på kvällar och sedan smörja in sig.

• Öppna mataffärer: Här nere stänger mataffärerna redan vid 19-20 tiden på varddagar och lördagar och är totalt jättestängda på söndagar. Detta gör att man mer eller mindre är begränsad till att handla på lördagar (vilket också 900 000 av bryssels en miljon invånare är). Detta leder till att man äter mer mat ute och handlar mer i små nattöppna minilivs, ofta med ett hyggligt utbud av konserver.

• Ren luft: Luften i Bryssel är ingen höjdare. Utöver avgaser är den väldigt fuktig vilket gör att man sällan eller aldrig känner att man andas in riktigt frisk luft.

I förra veckan tog vårt kontor emot en besöksgrupp ifrån regionen. Framförallt var det jag och min handledare som hade hand om besöket och hade styrt upp ett 2,5 dagarsprogram åt dem. Det var kul och intensivt, dagarna blev långa och man han knappt med att ens kolla mailen under besöket. Efter att gruppen, som verkar väldigt nöjda med besöket, åkt hem på onsdag förmiddag var det dags för nästa större arrangemang för mig, min handledare och resten av kontoret. Då ordnade vi ett seminarie om tredjelandssamarbete inom hälso- och sjukvård och forskning. Deltagarna kom från hela Europa, men också ifrån Nya Zealands representation till EU och USA (via videolänk). Fram till ett par dagar innan skulle USA:s ständiga representation till EU hålla en presentation, denna blev dock inställd då de inte tillåts göra externa grejer p.g.a nedstängningen av USA:s offentliga administration.

Inläggets obligatoriska låt (nedan) handlar såklart också om att sakna. Svårt att välja en enda låt på detta tema, men denna blev det tillslut.

xoxo

\W/

Amerikansk vardag och äventyr i Sydafrika

Hej på er!

Jag är nu väl framkommen i Pompano beach, Florida och har redan tillbringat några dagar vid mitt alldeles egna skrivbord på det lilla kontoret mitt i staden.

bild (1)

Ett reportage om mig i tidningen Norra Skåne, precis innan avresa mot USA.

Jag måste erkänna att jag var lite nervös den första dagen, när Karen, som är ekonomiansvarig på Hope, svängde in på min uppfart och krypkörde fram till mig. Det släppte emellertid så fort jag öppnade dörren och mötte Karens vänliga blick. ”Nu ser vi till och skaffar dig en amerikansk telefon” sa hon och började köra. Hon tog mig till ett apotek, där hade hon kollat upp ett bra erbjudande på telefon och kontantkort. Apoteket var stort och utbudet liknade nästan en svensk Ica Maxi-butik. Vi gick förbi sminket, halloween-pyntet och fotoautomaterna innan vi nådde telefonavdelningen och jag fick hela tiden påminna mig själv om att vi faktiskt befann oss i ett apotek. 

Efter mitt inköp tog Karen mig till Dunkin Donuts. ”Välj vilken du vill”, sa hon och pekade på alla munkar bakom disken, den ena mer färgglad av all glaze och strössel än den andra. Det blev en liten munk som såg ut som en orange halloween-pumpa. ”Oh nej!” sa Karen när jag letade i väskan efter min plånbok. ”Jag betalar det här – välkommen till Amerika!”.

Väl på kontoret visade Karen mig mitt skrivbord. När jag satt mig i den sköna skrivbordsstolen tog hon fram en kartong och gav till mig. ”Den här får du ha att arbeta med” sa hon och log. Jag tittade på kartongen ett tag innan det faktiskt slog mig vad som låg däri. En spillrans ny MacBook pro.

Arbetet gick bra. Jag jobbade en hel del med att sammanställa organisationens alla sociala medier, för att se hur de kan utvecklas och förbättras. Sedan läste jag på de projekt som föreningen just nu lägger extra krut på att få in pengar till. De arbetar mycket med att göra läroplaner åt lärare i Togo, där barn lider av undernäring och extrem trötthet på grund av mask i tarmarna. Genom att utbilda lärare att kunna lära barn lägga större vikt vid sin hygien, och också kunna medicinera de barn som redan drabbats av sådana maskar, tror man sig kunna förbättra hälsan bland barn avsevärt.

Framåt eftermiddagen fick jag också träffa ”the president”, alltså den högsta chefen för organisationen. Innan vi gick upp till hans kontor, tog Karen med mig in på toaletten. Jag började ana att hon var nervös och det bekräftades när hon sade: ”Jag måste bara kolla så jag inte har något mellan tänderna nu innan vi träffar presidenten”. Hur som helst, han var väldigt trevlig och imponerad av att jag hade hittat deras lilla organisation, hela vägen från Sverige.

Nu sitter jag här i min delade condo och förbereder avresan mot Sydafrika. Om knappt tre timmar kommer Karen för att ta mig till Fort Lauderdales flygplats. Där väntar först ett flyg till Atlanta, och sedan är det dags för den inte så nätta 16-timmarsflighten mot Johannesburg. I Sydafrika väntar besök på skolor och universitet i J-burg, Pretoria, städer längs Sydafrikas östkust och slutligen Kapstaden. Det går inte in i mitt huvud att jag om drygt ett dygn befinner mig på afrikansk mark, i ett land jag alltid drömt om att få besöka. Helt fantastiskt!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vi hörs i Sydafrika. Kram och puss!

Glöm inte att söka kurser!

Jag gör praktiken genom en kurs vid Örebro universitet som heter Praktik för samhällsvetare. Jag vet att det också finns liknande kurser vid Malmö högskola och Göteborgs universitet. Denna typ av kurser är väldigt användbara eftersom många utbildningar inte har rena praktikkurser som ingår i upplägget (exempelvis civilekonomprogrammet som jag gick tidigare i Lund). För att få praktisera genom statsvetenskapliga institutionen i Lund måste man ha läst 90 hp statsvetenskap och jag hade bara läst 60 hp när jag kom hit. Så tack vare Örebro -> är jag i Australien. Tack för det!

Hur som helst – dags att söka kurser för våren, vilket jag nu också har lyckats göra! Do it.

http://www.antagning.se