Välkommen till LUPEF:s Utlandsstudie- och Praktikblogg!

Utvalda

Här kan du läsa om LUPEF:s medlemmars äventyr ute i världen och hemmavid. Hur är det att praktisera på Sveriges ambassad i Paris? Är studentlivet lika bra vid universiteten i Tokyo och Singapore som i Lund? Hur många gånger om dagen springer man in i utrikesministern om man praktiserar på Utrikesdepartementet?

Dessa, och många andra frågor kommer du att få svar på genom att följa våra olika skribenter här på bloggen. Trevlig läsning!

Annonser

En vecka som student vid UC Berkeley

Hejsan kära läsare,
Det här blogginlägget är för dig som vill veta hur en vecka under hösten kunde se ut för mig. Jag undviker att säga en ”normal” vecka eftersom det skulle vara missvisande eftersom jag valt en vecka med lite mer händelser än vanligt; detta var veckan jag agerade labbråtta, höll anförande inför ett gäng makthavare och Berkeley var det universitet med näst sämst luftkvalité i hela världen.

Måndagen den 12:e November
Efter åtta härliga timmar i sängen vaknar jag klockan 07:11 (enligt iPhones sömnanalys), kör min korta morgonmeditation och skriver i min ”5-minute journal”. Journalen lät mig, som alla andra morgnar, fylla i ”Today I am thankful for…” varvid jag svarade: ”Being healthy”, ”Getting to participate in this study” och ”All the people around me”.
”This study” handlar alltså om att jag för första gången ska agera labbråtta. Efter att ha tagit drogtest och träning fick jag blindtest-pillret. Sen var det dags att spela några spel som typ testade reaktionsförmåga och perception. Därefter gick vi till fMRI-maskinen för att spela ett spel där jag fick välja mellan olika summor av pengar där ena bunten av pengar skulle gå till mig själv och andra bunten skulle gå till en annan (hypotetisk) motspelare.
Bildresultat för li ka shing center
Li Ka Shing Center

 

När mina tjänster som labbråtta var avslutade käkade jag min sena lunch (runt 13) och hängde i hallen till Li Ka Shing Centre eftersom jag var rätt trött efter den tidiga morgonen och långa labbsessionen. Därefter traskade jag hela vägen till IRLE (Institute for Research on Labor and Employment) som jag har tillgång till eftersom jag är med i ett forskningsgrupp av studenter som assisterar professor Brown med att utveckla ett index för att mäta samhällsutveckling.
Vanligtvis brukar grupprummet där vara tomt vilket gör att det är den optimala studieplatsen, men idag hade en tjej från forskningsgruppen tagit dit en grupp av hennes kompisar. Jag gick in och satte mig helt obekymrat trots detta… Först när jag hade satt mig ner och börjat ta ut mina grejjer insåg jag att min forskningskollega egentligen inte var så taggad på att jag infiltrerat deras studiesession. Det visade sig dock att en av hennes kompisar läste en bok om personlig utveckling som lät intressant vilket utvecklades till ett givande samtal om livet, mening och allt däremellan.
Vanligtvis innebär måndagskvällar dessutom föreläsning mellan klockan 19-21, men ”Veteran’s day” innebar att vi hade en röd dag och jag istället kunde åtnjuta lite pasta med ketchup, sojanuggets och havremjölk utblandat med vatten (havremjölken här var väldigt tjock och söt). Efter middagen hade jag också en kul och utvecklande sånglektion, typ. Justin som är en av tre andra killar som bor i huset har nämligen blivit min sång-coach och när vi båda har tid på kvällarna efter middag så hjälper han mig genom att ge feedback på min sång och genom att illustrera grundläggande sångteknik. Han var tidigare student vid Cal och sjungit i gruppen Noteworthy men jobbar nu med cancerforskning vid UCSF som förberedelse inför läkarstudierna.

Tisdagen den 13:e November
Den här morgonen följde jag min vanliga morgonrutin men jag missade inte gymsessionen (som jag inte hann med på måndag morgon). Som vanligt sprang jag till gymmet runt 07.30. Utdrag från träningsjournalen:
  • Abs machine. 3×12, 110 lbs
  • Back extensions. 4×15, 110 lbs
  • Legs machine. 4×15, 140 lbs
Bildresultat för rsf main weight room
Bild från entréhallen till RSF (gymmet)
Första punkten på dagens schema var ett möte med min GSI (graduate student instructor) om min studie om arbetstidsförkortningens effekter på sysselsättning i Sverige och Norge under 60 -och 70-talet. Som vanligt var jag lite sen men det var ändå givande eftersom jag insåg att min diff-in-diff specifikation hade varit felaktig hittills. Direkt efter det, klockan 09.10, var det smågruppsdiskussion i en timme för min kurs i kinesisk filosofi. Den här veckan var det diskussion om confucianisten Xunzi vars bidrag till Confucianism var idén att världen och människan är av naturen kaotisk men genom människans medvetna handlingar och sedvanor kan vi skapa något gott och harmoniskt som gynnar oss alla. Människan är av naturen driven av begär som kan leda till fördärv men genom skolning och genom att ta till sig våra förfäders lärdomar kan vi tämja dessa begär och skapa ett stabilt och framgångsrikt samhälle.
Efter diskussionen läste jag ”Xunzi” fram till lunch för att komma ikapp lite i läsningen (mao. öppna boken för första gången… den förra uppsatsen lämnades in i torsdags). Efter att ha ätit lunch gick jag till bokhandeln Moe’s books för att köpa vykort som jag tänkte skicka till mina kinesiska släktingar – första rundan vykort till mina svenska släktingar var mycket uppskattad så jag tänkte att det är det minsta jag kan göra som tack för allt jag blev bjuden på när jag var i Kina i somras.
Klockan 12:30 var jag dock tillbaka på campus för dagens föreläsning i kinesisk filosofi. Dagens föreläsning handlade om Hui-neng, grundaren av den södra skolan och den sjätte patriarken tillika huvudperson inom Chan-buddismen (även kallad ”Zen buddism” i japan). Föreläsningen i naturresursekonomi började först klockan 15.30 vilket innebar att jag, som vanligt, hade 1.5 timme på mig att läsa och skriva den obligatoriska mini-uppsatsen inför varje DeCal-föresläsning i ekologisk ekonomi (mer om det senare). Därefter var det föreläsning om hållbarhet inom ett ”mainstream economics” ramverk. Eftersom mitt schema är så tight på tisdagar lämnade jag föreläsningen lite tidigare för att hinna ta mig till Golden Bear Café, värma min middag i en av mikrovågsugnarna och äta innan min DeCal i ekologisk ekonomi började vid 17:10.
DeCal står för ”democratic education at Cal” och det är ett program som skapats för att möjliggöra studentledda kurser på universitetet som kan tillgodoräknas i ens examen. Exempel på kurser förra terminen inkluderar en om Harry potter, bakning, Marvel CU och om brädspel. Självklart fanns också mer ”seriösa” (ta inte illa upp Hogwartsfans..) såsom ”Quantitative and Qualitative Research methods in Education”, ”Integrative Medicine” eller ”Neurozoology”.
Hursomhelst. Idag hade vi besök av professor Richard Norgaard, en av grundarna av ekologisk ekonomi. Diskussionen var mycket intressant och handlade om doxa, episteme och ett koncept som Norgaard kallar ”coevolution”. Den viktigaste idén han ville förmedla var ett ramverk för att förstå social och ekologisk förändring. Han menar på att allt i vår värld är kopplat till allt annat. Allt vi ser är manifestationer av olika delars interaktion med varandra. De delar som passar bättre med andra delar är de som växer sig viktiga, till exempel växer sig industristäder större eftersom jordbruket gör att färre människor behövs för att producera mat. Vår verklighet byggs upp av fem delar och dess interaktioner: miljö, kunskap, värderingar, samhällsstruktur (social organization) och teknologi. Till exempel så påverkade bensinmotorn (teknik) vår miljö, vår kunskap, värderingar och samhällsstruktur då vi började avverka skog för att bygga vägar, individuell autonomi växte som värdering och samhället kunde atomiseras i högre grad.
Bildresultat för coevolution according to norgaard
Norgaards modell för coevolution
Efter dagens DeCal var det dags för meditationslektionerna jag gått på. Varje tisdagkväll klockan 19 kommer en snubbe som på dagen jobbar med programmering i Silicon valley upp till Berkeley för att lära ut meditation. Han tillhör Vadriana-läran vilket han kallar ”the whatever-works-path”; en väldigt avslappnad variant av Buddhism. Nu är det inte så att jag har blivit buddist men jag är övertygad om att det är bra att meditera givet all forskning som finns om dess positiva effekter. Men jag hade ju inte heller fortsatt gå om jag inte tyckte det var lugnande och trevligt. Läraren pratar dessutom livet/livsråd typ 2/3 av tiden som vi har lektionerna vilket jag också uppskattar.

Onsdagen den 14:e November
Idag var det återigen en tidig morgon. På ren impuls hade jag nämligen bestämt mig för att skriva upp mig för att åka med en grupp studentaktivister från Berkeley för att tala vid ”the Regent’s meeting” i San Francisco. University of California (vilket inklusive Berkeley består av 10 campus) styrs av ”regents” vilket egentligen är ett annat namn för styrelsemedlem i UC-systemets högsta beslutande organ. Enligt Kaliforniens konstitution ska UC vara oberoende från politiskt inflytande vilket innebär att de 26 ”regents” har väldigt mycket inflytande.
Med sina 12.3 miljarder dollar i tillgångar har UC-systemet definitivt mycket pengar varför jag valde att skriva upp mig för att försöka argumentera för att de ska divestera alla deras tillgångar i fossilindustrin. Jag skulle få en minut att tala och mitt mål var att framföra poängen, krasst formulerat, är att divestering är en mycket bra PR-affär. Till min hjälp använde jag Alfred Nobels fredspris och jag bad regenterna tänka sig att de år 2030 mottar Nobels fredspris i Oslo för sitt arbete i klimatfrågan. Jag var lite nervös och talet gick självklart inte lika bra som jag tänkt mig, men jag var ändå väldigt glad över att jag valde att gå upp klockan 06:15 för det.
img_1910
Bild tagen när vi lämnade ”Regent’s meeting”, på bild ”bara” tio av poliserna på plats

En sak som jag dock var väldigt förvånad över var den enorma mängd poliser som var på plats. Det var i princip flygplans-screening när vi skulle in i byggnaden men därutöver var det en 30-40 poliser som övervakade oss. Allt för att se till att 10-15 studenter från Berkeley samt fackföreningsfolket (som iofs var kanske 20-30 personer) inte skulle ställa till med något. Fackföreningen var där eftersom UC har börjat kontraktera ut olika ”enklare jobb” till bemanningsföretag istället för att ha anställda vilket ökar otryggheten och sänker lönerna för tusentals som jobbar som städare, sjuksköterskor och annan servicepersonal vid de 10 campusen som tillhör UC. Då tänkte jag: om makthavare är så rädda att de vill ha så pass många poliser, då är det antagligen något som är fel.
Väl tillbaka i Berkeley gick jag till professor Karps kontorstid för att klara upp lite frågor jag hade om kursen (naturresursekonomi). Därefter käkade jag lunch och tog en välbehövlig eftermiddagstupplur innan jag behövde ta mig hela vägen till Mulford för att gå på veckans stödlektion (vilket kallas ”section” här i USA och leds av PhD studenter) i naturresursekonomi vilket började klockan 16.
På kvällen var det ”East Asian Night market” på Lower Sproul vilket innebar: massa mat och underhållning. Jag och en kompis gick runt ett tag och försökte hitta vegetariska alternativ vilket tyvärr visade sig vara svårt… Det mesta var rätter som på olika sätt baserades på kött. Men det var i alla fall trevliga framträdanden med allt från traditionell kinesisk minoritets-dans till någon slags trummusik från Korea (tror jag) till modern K-pop.

Torsdagen den 15:e November
Vanlig morgonrutin denna morgon, dock med undantaget att jag gjorde armhävningar och situps istället för att jogga till gymmet. Kommer dock inte ihåg varför. Enligt min kalender satt jag i Valley of Life Science-biblioteket hela förmiddagen för att sedan vid 12:30 gå på fortsättningsföreläsningen om Chan Buddismen i Wheeler 204.
Eftersom vi har quiz på naturresursekonomi-föreläsningarna varje torsdag så gick jag direkt från filosofin till Free speech movement café och satt mig på uteserveringen. Jag och en kompis som också tar kursen la typ en 30 minuter på att gå igenom det som vi förväntades kunna. Fick 4/4 rätt på quizet sen! Direkt efter thanksgiving-helgen var det inlämning av ”Problem set 5” men eftersom jag skulle till San Diego över thanksgiving och eftersom jag hade en massa andra deadlines så började jag och min klasskompis jobba redan nu: cirka 2 veckor före inlämning. Första gången i min långa utbildning jag börjat i så god tid på en inlämning.
En sak jag inte nämnt, men som var väldigt aktuellt genom hela denna vecka, var skogsbränderna och den dåliga luft som följde bränderna. Genom hela veckan hade jag skitit i att skaffa en ansiktsmask med filter, men efter att en kompis sa att det var dumt och jag själv googlat lite så bestämde jag mig för att skaffa en. Så efter föreläsningen i naturresursekonomi promenerade jag till ett par affärer i downtown Berkeley. Allt var slutsålt. Så jag fick nöja mig med att köpa en subway till mig själv och min kompis för att sedan traska tillbaka till Free Speech Movement café där vi jobbade på inlämningen till klockan 7 ungefär. Som tur var såg jag då att elevkåren (Student union) annonserade att de gav ut maskar gratis vid Lower sproul. Jag drog omedelbart dit och skaffade en mask. Jag måste erkänna att jag kände mig som Darth Vader med masken på…
img_1971
Vanlig syn på campus under perioden med skogsbränder
Förövrigt var det här också sista dagen jag vet att jag hade min kindle… I skrivande stund har jag dock nyligen införskaffat en ny (begagnad) kindle paperwhite.

Fredagen den 16:e November
Idag var det återigen armhävningar som gällde. Och nu vet jag varför: luftkvalitén var hälsofarlig och all form av träning avråddes starkt. Idag hade jag i alla fall bara ett mål: jobba på ”Problem set 5” tillsammans med min samarbetspartner. Enligt min kalender i mobilen var planen att jag skulle vara vid IRLE klockan 9 vilket jag tvivlar starkt på att jag faktiskt lyckades med… Efter lite efterforskning har jag kommit fram till att jag var där först efter 10:30, vilket låter mer trovärdigt i mina öron. Runt lunchtid droppade min kompis förbi och vi jobbade ända fram till klockan 6 och lyckades bli klara med halva inlämningen.
Jag gick direkt från IRLE till Mount Everest Restaurant, ett mycket bra ställe med Napalesisk mat. Som middagsdejt, eller vad man ska kalla det, hade jag en av kompisarna till min forskningsgruppkollega. Maten var väldigt god och jag kommer gärna tillbaka dit igen. Det var en trevlig middag överlag även om jag inte tycker att det flöt på lika bra som när vi först träffades och kom in på alla möjliga ämnen och infallsvinklar om livet eller framtiden.
Det var även denna fredagseftermiddag som chancellor Christ (rektorn i princip) beslutade att stänga ner campus på grund av luftkvalitén – långt efter övriga UC campus… något studenter vid Berkeley fram till fredag hade kul med:
Bilden kan innehålla: en eller flera personer, text och utomhus
Lite memes om skolans beslut att inte stänga campus förrän på fredag eftermiddag

Lördagen den 17:e November
Luftkvalitén var nu så pass dålig att den stora fotbollsmatchen (amerikansk fotboll) mellan Stanford och Berkeley (aka ”The Big Game”) ställdes in. Tråkigt besked för många men tur för mig eftersom jag inte egentligen hade tid att gå på matchen. I och med den inställda matchen fick jag nämligen möjligheten att få pengarna tillbaka!
Därför jobbade jag tillsammans med min klasskompis på ”Problem set 5” hela dagen. Och när vi äntligen var klara så var vi ganska snabba med beslutet att promenera till McDonalds för att köpa pommes, och en choklad sundae. Mycket välförtjänt i min mening.

Söndagen den 18:e November
På förmiddagen snackade jag med Stellan vilket jag inte gjort på väldigt länge, typ ett halvår (?) tror jag. Det är alltid lika kul att höra hur det är med kompisarna där hemma så med denna energi-kick var jag i alla fall lite mer munter när jag släpade alla mina kläder till tvättstugan. I huset jag bor i har vi inte tvättmaskiner och torktumlare i huset vilket betyder att jag behöver gå till en offentlig tvättstuga där jag betalar $2.25 per tvätt och $0.25 per 7 minut i torktumlaren. Det mest besvärliga med det är dock att jag måste gå en 10 minuter för att tvätta…
Efter tvätten var det storkok. Jag lagade min sedvanliga veganska currygryta med linser, blomkål/sötpotatis+potatis (kommer inte ihåg vilket version jag körde just den söndagen) och cashew m.m. Mina storkok brukar ge mig cirka 5 matlådor av vilka 2 fryses in och de andra ställs i den vanliga kylen.
På kvällen gick jag på en a capella föreställning med ”Drawn to Scale”. Eftersom jag fotograferat för en annan a capella-grupp tidigare i hösten fick jag möjligheten att fotografera även under denna föreställning (och få gratis inträde). Temat för kvällen var ”Bachelor” så mellan varje sång fick vi se små sketcher som handlade om hur en ungkarl skulle välja mellan olika potentiella partners genom att se hur de klarade av en massa utmaningar av olika slag.
IMG_9089.JPG
Bild från Drawn to scale’s höstföreställning

Ut på tur, aldri sur!

Hej bloggen!

Första veckan här i Konstanz är förbi och ”the exam period” närmar sig med stormsteg. Istället för att beta av varje kurs för sig läser vi här i Tyskland alla våra kurser samtidigt och rundar av det hela med en tentaperiod momentum i slutet av terminen. Det är inte utan att blodtrycket börjar stiga lite i takt med att alla deadlines kryper närmare och närmare…

Så, för att få en liten paus i studierna bestämde vi oss (jag och resten av ”Scandi-crewet”) för att testa våra längdskidor. Har man nu släpat med skidor, pjäxor, stavar och valla på en 14-timmars tågresa genom vad som kändes som halva Europa ska de ju också användas liksom. Sagt och gjort – i fredags gav vi oss på äkta norsk manér ”ut på tur” med fikapackade ryggsäckar.

Sällan har jag känt mig så svensk som när jag och norrmannen förbarmade oss över vallningen på danskans skidor från 1985, slängandes med uttryck som ”Vad tror du om blått? Det är ju ändå minusgrader”. Jag har sagt det förut, men det här utbytet drar verkligen fram mer svenskhet ur mig än jag ens visste att jag kunde uppbåda.

Processed with VSCO with f2 preset

”Ut på tur, aldri sur!”

Processed with VSCO with m5 preset

Wow! En snögubbe! Det här blir bra bildmaterial till bloggen hörrni!

Det blev en riktigt härlig eftermiddag. Viel Spaß som man säger här i Tyskland. Och gissa om jag njöt av att glida om dem båda i spåren. Lite grann i alla fall – det råder delade meningar om vem som egentligen var snabbast… Säkert är dock att det är två guldkorn till personer jag hittat, trots att de inte alltid fattar storheten i ABBA.

Auf Wiederhören!

/ Louise

 

 

Bloggåret 2019

 

Well Halli hallå bloggen (Agnes och Hanna <3)!

Äntligen en uppdatering – det var ju verkligen inte igår. Tiden svischar iväg. Vad hände med den här hösten?!

Ser att mitt senaste blogginlägg var i november någongång. I dagens fast news-samhälle kunde det lika gärna varit för 10 år sedan. Men! Januari är ju nyårslöftenas tid, och kära läsare, en liten treat till er, Louises nyårslöfte 2019 är nämligen; mer bloggande! Är ett inlägg per vecka för ambitiöst? Förmodligen, men man ska ju sikta mot stjärnorna sägs det.

Jag är i alla fall åter på plats i Konstanz, och det känns toppen. Julhelgen i Sverige var jättemysig, men jag är mer än redo att fortsätta med min ganska trevliga utbytestillvaro i ölens och currywurstens hemland.

Resan hit var en upplevelse i sig. En minitågluff med mina två favoritskandinaver. Från Göteborg C via färjan Helsingborg-Helsingör till Köpenhamn till Hamburg vidare till Baden-Baden och sedan ner till Konstanz. Ni hör ju. Årets odyssé. 3 människor med alldeles för stora väskor och skidor på ryggen. En lite väl lång resa för min smak ska sägas, men med ”megahyggeligt” sällskap går ju det mesta.

Imorgon är det back to business igen, rakt tillbaka till att skriva inlämning om WTO och ha föreläsning om europeisk integration. Det är ju ändå det jag är här för. Till helgen väntar premiärtur på de längdskidor som danskan, norrmannen och jag släpat med ner. Ser enormt mycket fram emot att glida ifrån dem båda i spåret. Om så faktiskt blir fallet får ni läsa mer om i nästa inlägg (typ nästa vecka enligt löfte ovan…)!

Tills dess bjuder jag på den enda bilden från vår resa ner.

Vi hörs!

/ Louise

IMG_1609.jpg

”Sofie får styr på håret” Olja på canvas. Danmark, 2019

The wee differences

HEMSKT mycket hej till er alla, eller hej Louise, som egentligen är den enda jag VET följer min uppdatering på denna blogg (likt jag troget följer hennes<3). Nu, när tre uppgifter är inlämnade och klara och det är ungefär tre veckor kvar av min vistelse här, tänkte jag skriva lite om kulturKROCKAR!

Processed with VSCO with c1 preset

Här är en till bild fån bergsvandringen i Newcastle! Bara för att det är lättare att stanna fokuserad på ett blogginlägg om lite bilder avbryter texten då och då…

Innan jag lämnade Lund för sommaren fick jag gå på lite informationsföreläsningar om utbytet som institutionens internationella kontor höll i. Där talades det om kulturkrockar och humörkurvor upp och ner och hit och dit. Jag ägnade detta avsnitt i presentationen väldigt lite uppmärksamhet, men tänkte ändå ägna det lite tid här. Vad gäller humörkurvor på utbytet, det vill säga hemlängtan/oro över att åka hem igen/nedstämdhet/eufori i olika stadier av utbytet, kan jag inte påstå att jag märkt av detta speciellt mycket. Mitt humör och inställning till saker och ting här, och hemma och i allmänhet för det mesta kan liknas vid denna kurvan nedan:


Det vill säga, helt plan. 100 % neutral. Äej nu ljög jag, men jag har inte haft hemlängtan än så länge, och inte heller känt någon EXTREM EUFORI över att vara här även om det är väldigt kul och mysigt.

Processed with VSCO with c1 preset

Och en till! Kolla vad FINT dock!

KULTURKROCKARNA DÄREMOT! Där har vi något att bita i. Seder och bruk här skiljer sig inte avsevärt mycket från de svenska, men några avvikande punkter har jag ändå kommit fram till:

  • Kläder: Den främsta krocken, eller CHOCKEN, för mig har varit hur fruktansvärt lite kläder medelstudenten i Nordirland har på sig. Temperaturen här skiftar väl mellan 3-12 grader just nu, och för det mesta regnar och blåser det. Ändå går ungdomarna fortfarande med ballerinaskor och en liten hoodie till skolan, och vid utgång är barbent till klänning alt. en t-shirt och kanske ett par jeans, en rimlig outfit. INGEN har NÅGONSIN jacka! Vi snackar alltså om TRE grader på nätterna. Jag anser i grund och botten att man ska få ha på sig precis det man vill, men detta har övergått till någon slags oro över ungdomarnas HÄLSA.
Processed with VSCO with c1 preset

(En i min mening rimligare outfit vid rådande temperaturer)

  • Mattillagning: Detta har jag redan diskuterat lite i mitt inlägg om alla freshers jag bor med, men faktum kvarstår: Matlagning är inte de nordirländska studenternas starka sida. I alla fall inte de 18åriga studenternas. Det blir fryspizza och mikrat ris till middag alla dagar i veckan. Nu säger jag inte att alla av mina korridorskamrater hemma i Sverige är gourmetkockar, men nog kan alla laga typ spagetti och köttfärssås.
  • Matutbud: Detta är la en rätt tråkig punkt, men hur svårt ska det egentligen vara att hitta en rimlig, vanlig gräddfil? Och lite rimlig mackvänlig ost?img_2832

He he he

  • Möten med främlingar: Detta är en riktigt mysig grej med Nordirland; att folk är så himla öppna och trevliga mot folk de inte känner. Jag har haft hur många trevliga konversationer som helst med diverse taxichaufförer, främlingar på pubtoaletter, okända studenter vid vattenkranarna i biblioteket och föräldrar till mina fellow korridorskamrater. Folk har i allmänhet en välvilja och öppet sinne gentemot människor de inte känner, och allt detta är trots att samhället i stort är fruktansvärt delat mellan protestanter/unionister och katoliker/nationalister.

Fler saker kommer jag faktiskt inte på i nuläget. Mitt i Nordirland är inte speciellt olikt mitt liv i Sverige.

Vi hörs igen när min vistelse börjar lida mot sitt slut ännu mer, jag kommer sannerligen behöva en ursäkt att frångå intensivt hetsskrivande på diverse 3000ords-uppsatser i mitten på december.

A wee goodbye, /Agnes

 

Fackförbundet ST söker nya studentinformatörer!

Vill du bli vår viktigaste medarbetare i Lund? 

Fackförbundet ST är det största fackförbundet inom statlig sektor med 95 000 medlemmar.

Vi söker dig som är student och som vill jobba med kommunikation, medlemsvärvning och informationsspridning om facklig organisering gentemot studenter med start vt19.

jobba på st

Läs mer och sök tjänsten senast 9:e december! https://st.org/om-st/lediga-jobb

Det Amerikanska sjukvårdssystemet, ett stickprov

government-healthcare-ftw_o_4627291.jpg

För några veckor sedan fick jag en smärtsam tandköttsinfektion som aviserade att ett besök hos tandläkaren var lämpligt. Men som tur var har jag försäkring – universitetets ”Student Health Insurance Program”, en obligatorisk kostnad på 13500 kronor per termin för alla studenter. Det var dags för mig att få återbäring… 

Det hela började med att först sätta sig in i hur systemet fungerade. Efter en halvtimme hade jag lyckats registrera mig och aktivera mitt konto hos det försäkringsbolag som SHIP gav mig för tandproblem. Det kom upp en karta med tandläkare att välja mellan. Man fick både namn, universitet personen utbildades vid och huruvida denne hade licens. Lite på måfå valde jag ”Total dental health” som jag hade för mig att jag sett nånstans förut och som verkade vara ett etablerat företag.

Måndag klockan 07.50 var jag på plats och fick genast 12 sidor av pappersarbete att fylla i. Alla sorters hälsouppgifter skulle samlas in. Antagligen för att de vill gardera sig mot att bli stämda. Under tiden jag satt där hörde jag andra kunder komma in och jag märkte hur standardfrågan var: ”Vad har du för försäkring?”. Det blev uppenbart lite jobbig stämning för alla parter när en kvinna sa att hon inte var helt säker hur hennes försäkringssituation såg ut. Hon hade först haft en försäkring genom som arbetsgivare men sedan varit arbetslös en period för att alldeles nyligen ha återfått sin anställning. Efter lite datorsökande kom receptionisten med det goda beskedet att hennes försäkring var aktiv i deras system. Den goda stämningen var återställd.

Till skillnad från ett besök hos tandläkaren i Sverige märkte jag hur det var relativt lugnt i kliniken. Inte många var där, och inte hade de särskilt bråttom med att genomföra min rutinkontroll. Först blev jag visad till ett rum där en trevlig dam småpratade med mig och fråga lite om varför jag valde just Total Dental Health, huruvida jag tittat på deras betyg genom appen ”Yelp” (populärt app där kunder betygsätter allt från restauranger till läkare och nöjesfält). Hon berättade att alla deras kunder fick gratis massage eller akupunktur efter första besöket innan hon visade mig alla fina och dyra maskiner de hade i kliniken. Vid det här laget insåg jag att hon är säljaren, inte min tandläkare. Därefter fick jag äntligen börja min kontroll.

Jag nämnde att jag haft problem med tandvärk i bakre käken, vid vänstra visdomstanden. Lyckligtvis hittade de inga hål men trots det rekommenderade tandläkaren att jag skulle fundera på att ta ut visdomstanden – och även den andra – nu när jag ändå är igång liksom. Åtminstone rekommenderades jag att boka in ett möte med deras specialisttandläkare (oral surgeon). Det verkade som att tandborttagning av visdomstand tillhörde en specialistkompetens som utfördes av en tandläkare med inkomst på $300.000 per år, alltså 2.7 miljoner före skatt (jag googlade upp det). Huruvida en tandläkare i San Fransisco är 5 gånger mer produktiv än en från Stockholm låter jag vara osagt…

Svensk tandvård är väldigt effektiv i jämförelse. Mina 6 besök hos den hårt pressade Folktandvården i Skåne och Stockholm har nämligen varit otroligt effektiva i jämförelse med detta stickprov jag fått av USA. Det grundar jag då på att kliniken var förvånansvärd tom på patienter, personalen verkade kunna ta det rätt lugnt i väntan på nästa bokning, samt det faktum att min rutinkontroll var schemalagd att ta 1 timme. Ja, i Sverige måste man boka veckor i förväg om det handlar om något akut och ett besök tar cirka 20-30 minuter i de allra flesta fall (inklusive lagning av hål). Och då har jag inte ens kommit in på den finansiella frågan. När frågan om hur mycket det skulle kosta att dra ut visdomständerna kom upp blev svaret att detta var något för finanspersonalen.

Det visade sig att det inte finns ett fast pris för ett givet ingrepp. Sättet dessa större företag sätter priser är att de anpassar mitt pris. I formuläret jag fyllde i fanns det plats för att fylla i ens personnummer – ”social security number” – vilket företag kan använda för att kolla upp kunders kreditvärdighet. Utöver detta har de min ålder, var jag bor, vilken försäkring jag har, vad min primära sysselsättning är och så vidare. Företagets ”centrala kontor” väger därefter in alla dessa variabler för att beräkna hur mycket jag kan kommer kunna betala för detta ingrepp. Med bättre försäkring och högre inkomst får man ett högre pris helt enkelt. Antagligen ett mycket effektivt sätt att maximera vinsterna skulle jag tro. Eftersom jag hade föreläsning vid 9 så hade jag inte tid att vänta och bad dem ringa mig eller skicka ett mail med vad det skulle kosta.

Priset? $840 för att dra ut tand 17 plus tand 32, cirka 7500 kronor. Referenspriset satt av det Svenska tandvårds -och läkemedelföremånsverket ligger på cirka 3200 kronor (och då antar jag att ”separation eller friläggning krävs”). ”Men min 14-lax -försäkring kanske täcker det mesta?” tänkte jag. Två veckor senare får jag besked via brev att försäkringen täcker ungefär 60% av kostnaden, ergo totalsumma på cirka 4500 kronor. Om jag skulle inte förvånad om det blir skatt på det (amerikanerna brukar sällan inkludera skatt i priserna de visar)… I Sverige för mig som 22-åring? Noll kronor, i alla fall fram till 2020. Därefter finns fortfarande tandvårdbidrag om 1200 kronor (man får 600 kronor per år, detta kan sparas till året därpå) samt ett högkostnadsskydd som innebär att 50% av alla kostnader över 3000 kronor ersätts av staten.

Så vad är summan av hela denna kardemumman? Först och främst att vi som är födda i Sverige har alla dragit topp-lotter i livets lotteri. Sjukdomar kan drabba vem som helst men i Sverige är vi inte beroende av arbetsgivarens sjukförsäkring för att känna oss trygga (även om anställningsskydd i USA är närmast obefintligt, men det är dock en annan fråga). Den fundamentala skillnaden är att det Svenska sjukvårdssystemet bygger på att maximera vård, det Amerikanska på att maximera vinst genom vård för den som kan betala för det. 

Är du framtidens fackhjälte?

Sök jobbet som studentinformatör för Akademikerförbundet SSR!

Akademikerförbundet SSR söker just nu studentinformatörer inför VT-19 och ser gärna ett gäng sociala LUPEF-medlemmar bland sina kandidater.

Detta är en utmärkt möjlighet för dig som vill värna om studenters akademiska anseende på arbetsmarknaden och på samma gång dryga ut studentkassan inför vårens nöjen.
Ansök direkt på: karriar.akademssr.se
Stort lycka till!

45775892_2114140375316546_8637610683195719680_o